Du har inte Asperger. För jag har minsann en kusin med Asperger och du är inte alls som honom.
Okunskapen kring Asperger (eller högfungerande autism) är så sjukt skrämmande. Jag är precis som alla andra med svårigheter och styrkor med skillnaden att mina svårigheter avviker ifrån normen så pass att det blir svårt för mig att leva ett "vanligt" liv och en diagnos är nödvändig. Precis som för en dyslektiker så startar jag i underläge och får lägga så sjukt mycket tid och energi på att komma upp till en nivå som skulle kunna jämföras med den nivå som neurotypiska personer föds med. Och ändå kommer jag aldrig nå hela vägen fram. Min hjärna ser helt enkelt annorlunda ut.
Mina svårigheter syns inte utanpå även om det är vad alla de hobbypsykologer som jag har träffat tror (detta är ett så sjukt intressant fenomen för övrigt; människor i total avsaknad av kompetens inom området och som är så sjukt säkra på att de kan diagnosticera andra människor bättre än vad en leg. psykolog med särskild kompetens inom området kan). Mina svårigheter sitter på insidan och hur mycket du ser av dem beror på hur bra jag är på att dölja dem, hur ofta du träffar mig, i vilka situationer, etc. Det beror på min energinivå; ju mer energi jag har, ju mer energi kan jag lägga på att dölja dem. Det beror också på hur bra du är på att identifiera dem, eller om du förklarar bort dem, t ex genom att säga att jag är naiv. Jag och många med mig hittar strategier för att överleva i ett samhälle där sätten som vi fungerar på inte är socialt accepterade. Så nej, du kan inte se på mig att jag har Asperger. Och du kan inte se det på någon annan heller.